Vår lilla Lagotto: Äpple bättre än jord!

tisdag 26 juli 2011

Äpple bättre än jord!

Dolcezza vill hela tiden dra upp gräsrötter och jord och äta. Idag fick hon en äpplebit av mig och tugga på, det gjorde hon. Bättre att äta äpple än jord tycker jag.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Välkommen till vår lilla Lagotto

Lite info om rasen:

Lagotto Romagnolo

Hemland
Italien

Den italienska vattenhunden från Romagna i nordöstra Italien finns omnämnd i litteraturen från 1600-talet. Den genuina vattenhunden förekom hos fiskare och färjkarlar vilka arbetade och levde i sumpmarksområden och floddeltan. Lagottohundarna (lago=sjö) användes för jakt på sjöfågel och var omtalade som mycket effektiva och härdiga vattenapportörer.

Under senare delen av 1800-talet påbörjades utdikningarna av Italiens omfattande sumpmarks- och deltaområden. Där hade krävts tusentals männiksoliv under århundraden p.g.a. malaria. Nu blev vattensjuka marker till odlingsbar åkerjord, men fiskare och färjkarlar fick se sig om efter andra boplatser och inkomstkällor - och detsamma gällde deras krullhåriga hundar.

Lagottons utmärka vittringsförmåga kom att bli anledning till hundarnas nya uppgift, nämligen att nosa till var under jordytan den eftertraktade tryffelsvampen växte. Tryffelsvampens viktpris är betydligt högre än rent guld. Lagotton prisas också högt för sin utmärkta arbetsförmåga.

Erkänd som ras
Italienska kennelklubben (ENCI) erkände vattenhunden 1991 under det långa rasnamnet "lagotto cane da tartufi a pelo riccio romagnolo" (krullpälsad vatten- och tryffelhund Romagna). Som exempel på rasens bredd kan nämnas drygt 1000 valpar registrerades 1992 och drygt 900 år 1993. F.C.I. erkände rasen i februari 1995 under det mer hanterliga namnet lagotto romagnolo, och samma år i maj importerades rasen till Sverige. Lagotto återfinns bland raserna i FCI-grupp 8, sektion 3, för vattenhundar. Rasbeskrivningarna är numrerade och lagotto har FCI standard nr 298.
Läs mer >>

Pälsen på en Lagotto

Pälsskötsel
Lagottons mest karakteristiska drag, vid en första betraktelse, är den ganska korta, ulliga och krulligt lockande pälsen. Lagottopälsen är lättskött och deras funktion som skydd och värme utan flärd och finesser värnas det om. Pälsen skall vara kraftifgt lockig över hela kroppen, endast huvudet, öronen, mustascherna och skägget får vara mindre lockigt.

Pälsen får absolut inte vara utkammad, friserad och lång. Den skall vara naturligt lockig, mycket tät och vattenavstötande. Den tjocka ullen tvinnar till sig lockar och det sker naturligt på den vuxna hunden.

Valpar har en mjukare, blankare päls och de flesta är tydligt krulliga vid åtta veckors ålder. Valppälsen putsas ofta, och om man tränar valpen tidigt så att det inte blir en obehaglig överraskning att få pälsen skött. Vid ca 15 månaders ålder brukar man behöva klippa ner valppälsen. Den brukar då vara ganska luddig och svårskött. Nerklippning görs för att den smutsavstötande vuxenpälsen skall växa fram, men också för att få bort all gammal päls. Pälsen klipps ner minst en gång årligen.

Hunden badas vid behov, pälsen sköjs synnerligen noga och får självtorka. Är man orolig för tovor kan man använda tovskärskam när pälsen är våt eller halvtorr efter badet, dock med försiktighet. Ju mer man kammar ut ju mer fastnar det i den ulliga pälsen. Den fullvuxna hundens päls är mycket ändamålsenlig, förutsatt att man klipputsar regelbundet.